Årets Nykomling - en mångfacetterad prestation för mig!



Så här glad kan man se ut med en fin blombukett i högsta hugg på väg hemåt mot storskogen!

Men det finns en baksida också, den man kanske inte ser så tydligt, men som är otroligt viktig i sammanhanget! Att göra resan ner till Västerås från lilla Norberg där jag gömmer mig på dagarna verkar inte så himla märkvärdigt - men det är det!
Just nu kämpar jag precis varje dag för att hitta tillräckligt med inspiration att över huvudtaget vakna på morgonen. Att kliva ut sängen och gå ut med hunden är inget problem, bara jag vaknar, för där ligger kravet bortom mig själv, det är något jag måste ta tag i, för att min fina fyrbente vän ska må bra - då fixar jag det. Att kliva ur sängen och göra något för mig själv känns mest dumt och meningslöst.

Nej, jag ligger inte och tycker synd om mig själv med offerkoftan på, jag kämpar emot, med varje fiber av min kropp vägrar jag ge upp kampen om mitt liv, men det kostar så oerhört mycket energi som jag faktiskt inte har eller kan ladda på för tillfället. Gråter gör jag också, massor, i princip varje dag. Ibland en stillsam gråt där tårarna bara droppar på kudden, eller på tangentbordet, eller hunden eller nåt annat i närheten. Andra gånger är det inte ens en gråt, mer ett avgrundsvrål, med känslor som släpps lös som sitter så långt och djupt inne längst inuti att jag tror jag kommer gå sönder om jag släpper lös allt, så det gör jag inte. Då skulle grannarna tro att något mycket hemskare än "Linda är bara ledsen" händer...

Varför händer det här mig just nu då?
Jo, jag har gått igenom många stora livskriser i mitt liv, från väldigt ung ålder fram till idag, saker som verkligen vänt upp och ned på allt jag vet. En stor del av det har jag aldrig fått hjälp att bearbeta utan fått försöka hitta egna vägar, lösningar och verktyg. Först som barn, sedan som tonåring, ung mamma, äldre mamma, fru, anställd, kollega, vän... Själva händelserna i sig har jag mer eller mindre bearbetat, på mitt sätt, däremot inte känslorna - och det är de som kommer upp till ytan nu triggade av nya kriser för några år sedan. Sorger, smärtor, ångest, svek, trakasserier, ensamhet, hemligheter, mobbing, utanförskap, ytlighet, övergivenhet.

Men som sagt, jag ger inte upp. Jag vet att jag inte definieras av allt det här, jag är inte min smärta, jag är inte min sorg, den bara finns där för att jag alltid gömt den, för att jag aldrig kunnat ta fram den, den är så stor att den måste portioneras ut väldigt försiktigt. Annars går jag sönder. På riktigt.

Jag har fortfarande en tro på livet, på glädjen, på ljuset - och på den goda människan. Jag tror på acceptans och förlåtelse, på respekt och tillit. Jag vägrar ge upp kampen mot mörkret som alltid finns där, som en ständig följeslagare. Jag jobbar varje dag med att försöka sätta gränser för mig själv, och på att försöka få människor omkring mig att förstå att gränserna är viktiga. För mig, Och för dem.

Jag är ingen nattsvart person, jag är heller inte kall och hård eller hänsynslös. Jag måste inte synas och höras för att må bra, men jag anser mig äga rätten att finnas till, att ta för mig, att känna glädje, värme och närhet. Och jag tycker om att göra andra glada och känna sig sedda och förstådda. Därför tycker jag det är extremt viktigt att våga ställa sig upp och erkänna sin ofullkomlighet. Jag vill bli ett ännu bättre jag, varje dag, resten av mitt liv. Varje framsteg är ett litet steg på vägen, så den här buketten betyder så otroligt mycket mer än bara uppskattning från koncernen, för mig är det en tydlig signal att jag är viktig, att jag syns, att jag finns - att jag lever!

Så avslutligsvis måste jag ju bara dela med mig lite närbilder på blommorna, så otroligt vackra!
- Det är just de små, små tingen som händer runt omkring varje dag som gör det där lilla som lyfter och glimtar till. En god doft, en vacker blomma, en busig katt, eller att lyckas med någon ny utmaning, som att åka på Kick-Off i Västerås fast man knappt gått utanför tomtgränsen på över tre månader. Det är det som gör att jag kommer ur sängen och orkar stå upp ännu en dag - ljuset finns där ute någonstans, jag känner det i hela mitt hjärta!
Och nej, jag spelar inte glad på mina bilder, jag jobbar dagligen med att hitta glädjen och viljan. Däremot kan det snabbt skifta, och det är svårt för alla omkring mig, men de kämpar på bra.

Så den här buketten är inte en seger för mig, utan för alla oss som kämpar motströms i motvind utan att någon egentligen vet, så varsågod, buketten är din också!





Och som ni förstår nu var det som sagt mycket att smälta efter vår kick-off. En hel del att fundera kring, både vad gäller målsättning och kring värderingar och krav. Nu ska jag fundera lite och staka ut vart jag ska den närmsta tiden, för inte tänker jag stanna kvar i det här inte!


Kommentarer